Mia Löjdahl blev inte rik som golfproffs med desto rikare på upplevelser

Våren 2002 kom Mia Löjdahl till en sorts väg ände. Som golfproffs hade hon legat kring 50-60 på rankingen men kom liksom inte vidare.

– Pengamässigt var det för svårt att överleva. Man hade en känsla av att inte ha någon ekonomi.

Du åkte jorden runt men var fattig som en kyrkråtta?

– Verkligen! Precis så var det! Men jag fick fantastiska upplevelser. Jag är rik på annat.

Mia Löjdahl fångad på bild i en tävling i augusti 2002 vilket var sista året som golfproffs. Bild: ARNE FORSELL

1/5

Hon hade träffat sin nuvarande man Anders. De befann sig utanför en köksbutik i Karlstad. ”Vilket fint HTH-kök” sa han.

— Hur fint som helst. Men jag hade ingen aning om när jag ska ha råd med sådant. Jag kunde inte ens köpa en tröja på H&M, berättar hon.

– Det här var i februari 2002 och dagen innan jag skulle åka till Australien. När jag kom fram sa jag till mina kompisar att jag slutar efter säsongen. Nu var jag färdig – nu räcker det.

Född i fel stad

Med hjälp av Wikipedia kan exempelvis en sportjournalist få reda på mycket, men allt bygger på en förutsättning: att faktauppgifterna stämmer. Ett samtal med Mia Löjdahl börjar med ett fel: födelsestaden.

– Jag är inte född i Kristianstad utan i Karlskrona – Kasskrooona – och uppväxt i Ronneby, säger Mia vars föräldrar spelade mycket golf liksom hennes bror.

– Jag var jättefokuserad! När jag var nio-tio år gammal bestämde jag mig för att bli golfproffs, skulle komma med i landslaget och flytta till USA, säger Mia.

”När jag var nio-tio år gammal bestämde jag mig för att bli golfproffs, skulle komma med i landslaget och flytta till USA”

I Ronneby GK hade hon inte någon konkurrens och vann dam-DM vid elva års ålder.

– Jag gjorde också en hole-in-one när jag var tolv år på ett par tre hål i Karlskrona.

Hur vet man, i början på 80-talet, att det ens skulle vara möjligt att bli golfproffs?

– Enda proffset som jag visste fanns var Liv Ohlin. Lite senare kom andra kvinnor in som var golfproffs. Laura Davies kom ganska tidigt. Lotta Neumann, som var sju-åtta år äldre än mig, var också en förebild.

”Jag skulle iväg

Vid 15 års ålder kom Mia med i det svenska damlandslaget i golf plus att hon sökte till en treårig samhällsvetenskaplig utbildning på golfgymnasiet i Perstorp där hon bland hade Fredrik Andersson Hed liksom Cecilia Ekelund som klasskamrater. ”Äntligen hade jag kommit hem” säger hon som senare gick ut med 4,8 i betyg.

– Jag visste att jag skulle iväg. Jag hade kompisar i Ronneby som skulle gifta sig med de killar som de var ihop med och flytta in i radhus. Men det där var ju inte jag.

Hennes tränare David Green hade spelat på Europatouren, en erfarenhet som var viktig för någon som själv ville nå lika långt.

– Då blir det lätt att se upp till någon och det är viktigt att kunna göra det, menar Mia.

”Så fult så man får ont”

Visst kom hon till USA och universitetet UCLA i Los Angeles. Hon spelade collegegolf där gick det bra. Mia vann tävlingar redan första året vilket var ovanligt.

– Men de här tävlingarna skulle jag spela varje år. Det var roligare att spela för Sverige. Det var häftigare att få spela runt om i Europa men kanske inte lika häftigt i en delstat i USA.

1991 kom Sverige tvåa i Europa i ett lag bestående av Anna Berg, Maria Hjort och Charlotta Sörenstam (yngre syster till Annika). Hon ryser fortfarande över landslagskläderna: fula kavajer med vaddar och cityshorts. Ja, ni fattar.

– Det är så fult så man får ont!

”Det är så fult så man får ont!”

För Mia var det ”jätteviktigt” att vara med i landslaget. Det handlade om att lyckas. Planen var ju att bli bäst. Att spela för landslaget var ett av stegen på vägen.

– Vi vann ju EM 1994 i Gutenhof utanför Wien. Då vann jag individuellt först, sedan EM med laget. Anna och jag pratade om det häromdagen att vi skulle ju förbereda oss på att gråta när vi hade vunnit EM-guld. Då körde arrangörerna en tyrolerlåt! ”Men vad fan – ni förstör ju för oss!”

Golfbag och skolväska

Året i USA blev bara ett år. Med Lund som bas började hon plugga juristlinjen men fortsatte att spela golf. Hennes ingifte morbror, advokaten Sten-Åke Larsson, var en inspirationskälla.

– Han menade att det var viktigt att även buset fick en försvarare och jag var bra på att prata. Det kunde ju vara något för mig. Men juridik var supertråkigt! Plus att jag spelade golf på heltid, säger hon.

– Prefekten på universitetet sa att ”du måste fundera på vad du ska välja – golf eller juristlinjen”. Jag tänkte att ”du ska inte bestämma över mig”. Några år senare var det han som delade ut mitt diplom. Klart att jag klarar två heltidsaktiviteter – klart jag gör det!

1996 klarade hon den kvaltävling som gjorde det möjligt att bli proffs från och med 1997 och spela Ladies European Tour (LET). Utbildningen blev hon klar med två år senare efter en tid med en golfbag på ena axeln och en väska med böcker på den andra.

Tappade bort 85 000

Efter ett år i Europa testade hon att komma in på LPGA-touren i USA via kval. I det första i Daytona i Florida bommade hon att komma till finalen. På den andra i Palm Springs blev hon nia och kom till final som spelades i Florida.

– Jag kom på typ 27:e plats och det var 26 som fick kort. Det här kostade mig 85 000 kronor, säger Mia om de pengar ”som jag egentligen inte hade”.

”Och jag vet exakt vilket slag det var – det var utslaget på tionde hålet ha ha!”

– Och jag vet exakt vilket slag det var – det var utslaget på tionde hålet ha ha! Jag missade på ett slag. Då var det jättesurt. Jag hade verkligen fått kämpa för att få in de pengarna, säger hon.

Andra hade det bättre förspänt. En av hennes reskamrater – danskan Iben Tinning – var den ende från Danmark på Europatouren. Hon startade sin säsong med två miljoner kronor i sponsorpengar.

– Det är klart att det blir en viss skillnad. Vi andra, säkert 20 stycken från Sverige, kämpade på. Det var mitt första och enda försök på LPGA-touren.

Mia blev Jag AB

Golf är en solitär sport. Kollegorna runt om är samtidigt konkurrenter, men Mia breddar tankebanan.

– Man spelar ju inte mot dem utan mot banan. Man förlorar inte mot någon på samma sätt som i tennis. Man får hitta sina vänner som nästan blir som syrror. Vi var där för varandra i alla situationer, menar hon som tillfogar att några av hennes bästa vänner är ”från den här tiden”.

– Samtidigt är det en konstig värld att vara i. 150 tjejer som åker runt. Helt plötsligt är vi i Taiwan, en vecka senare i Frankfurt och en vecka efter det i Marocko, säger Mia.

Hon spelade på alla tävlingar hon kunde vara med på vilket, när Europatouren låg nere över vintern, innebar spel i bland annat Asien och Australien. Där kunde hon hamna i märkliga situationer.

”En av gubbarna drack en öl per hål och var stenpackad efter elva hål”

– I Indonesien spelade jag Pro-Am med fyra herrar, fyra amatörer, som fuskade hela rundan! En av gubbarna drack en öl per hål och var stenpackad efter elva hål. Han började tafsa på caddietjejerna. Jag ville inte vara här – och då började jag gråta ha ha! Jag tänkte ”vad gör jag här?”

Jobbig stress

Hon har ingen aning hur många länder hon spelat golf i men hon har besökt alla kontinenter förutom Sydamerika.

Du drev dig själv som ett sorts företag. Blev det inte en väldig stress att få ihop ekonomin?

– Jo, en jättestor och jobbig stress! Den får man lära sig att hantera. När jag var amatör var allt fixat. Landslaget skötte allt. Som proffs blev man Jag AB.

På hennes sista tävling i LET, vilket var Holmenkollen utanför Oslo, vann hon 78 000 kronor. Efter att ha betalat skatt i Norge OCH Sverige återstod 27 000 kronor.

– Och då kostar det 250 000 kronor att bara vara med en säsong med startavgifter, caddies, resor och boende. Ska man leva på golf – då – var man tvungen att vara topp sju för att ha en hyfsad lön, säger Mia.

”Man definierar sig som människa efter de resultat som man har. Det är en jobbig värld att vara i.”

– Man definierar sig som människa efter de resultat som man har. Det är en jobbig värld att vara i, säger hon som pratade med andra, däribland hennes föräldrar (”det släpper snart – kom hem och ät lite bullar ha ha!”).

– Jag lärde mig ganska snabbt att man faktiskt kan ha en riktigt dålig dag. Jag gjorde mitt bästa men det räckte inte. Hellre det än att prata bortförklaringar.

Har du nytta av alla resorna som du gjorde?

– Man får livserfarenhet av att vara ute i världen. Jag lärde mig tidigt att ta hand om mig själv. Plus att det är en unik erfarenhet. Som bara är så häftig!

Medaljer i en trälåda

Efter avslutad karriär sökte hon en framtid i juristvärlden. Hon hade inte dåliga betyg men inte kanonbetyg för att bli ”juristjurist”. Hon kom inte ens på intervjuer.

– Då sa en kompis ”du skulle passa i läkemedelsindustrin”. Det är ett säljyrke men utifrån kunskap, säger Mia som började på Novartis med bas i Göteborg.

Hur hamnade du i Stora Höga?

– Min man och jag var på en midsommarfest i Nösund. Vårt helgnöje var att kolla på hus. Vi åkte vid havet i Stenungsund och tyckte det var fint. Det var ju inte långt från Göteborg, säger Mia som tillsammans med Anders hittade en annons om bostäder i Stora Höga.

Visst är det folk som än idag känner igen henne och kommenterar golfen. Men i huset i Stora Höga finns inget framme som minner om hennes karriär. ”Alla mina SM-guld och EM-guld ligger i en ICA-kasse i förrådet ha ha!” säger Mia.

Allt visar sig dock vara nerpackad i en trälåda. Mia sätter sig på golvet. Packar upp, minns och pratar. ”Det här var ju faktiskt lite roligt” säger hon efter en stund.

– Det är minnessaker som är en del av mig men det är inte viktigt att visa upp det. Men visst är det häftigt med tolv SM-guld och ett EM-guld. Det är klart att det är häftigt! Men det är inte det som definierar mig.

Tony Balogh

tony.balogh@sttidningen.se

Följ