Unga människor som har vuxit upp i Sverige utvisas, inte för att systemet har brustit, utan för att det fungerar som det är tänkt.
Det handlar om ungdomar som gått i svensk skola, lärt sig språket och blivit en del av samhället. Ungdomar som lika gärna hade kunnat vara elever här i Stenungsund.
Men när de fyller 18 räcker det inte längre. Då förändras allt inte för att deras liv ser annorlunda ut, utan för att lagen gör det. I stället för studentflak och firande med sina klasskamrater väntar ett flyg till ett land de saknar anknytning till.
Migrationsverket följer lagen. Domstolarna dömer efter den. Problemet ligger inte där.
Problemet ligger i politiken.
Efter 2015 stramades migrationspolitiken åt. Beslut som sades vara tillfälliga har blivit kvar och med Tidö har utvecklingen gått ännu längre.
Resultatet är ett system som inte klarar rimliga bedömningar.
Vad är det för rättvisa i att en familj kan få stanna, men att ett barn skickas bort för att den hunnit fylla 18?
Vi som har barn i samma ålder vet hur orimligt det är. Tanken att de skulle skickas till ett krigsdrabbat land de inte känner är svår att ens föreställa sig. Ändå är det verklighet för andra familjer.
Vi socialdemokrater har också varit med och fattat beslut som lett hit. Men ansvar innebär att våga ompröva.
När lagar får orimliga konsekvenser måste de ändras.
Det handlar inte om att välja mellan ordning och medmänsklighet. Vi måste klara båda.
Frågan är vilken väg vi väljer.
Johnny Alexandersson Katja Nikula, Socialdemokraterna Stenungsund
