Livet är som starkast när döden är närvarande. Andra tror att jag vårdar personer som skall dö. Så är det inte.
Bakom den stängda ytterdörren är livet som intensivast. Jag möter sorg men också minnen, omsorg och kärlek. Att som oftast okänd personal kliva över tröskeln in till någons personliga hem är ett stort ansvar.
“Hej, jag kommer från hemsjukvården”. Jag kliver rakt in i där livet håller på att sammanfattas. Lyhördheten, för att inte störa pågående inre processer, relationer, vakandet och skyddandet av den som är svagast. “Jag heter Åsa och är specialistsjuksköterska”. Ibland är rummet tomt, ensamt för så har livet varit , självvalt för några , för andra inte. Ibland är rummet fyllt av generationer, arvet, kedjan. “ Hur mår du ?”. Ögonkontakt , avläsandet. Hur nära får jag komma, var är gränsen?. Små försiktiga steg, jag är här för att hjälpa. “Du är inte ensam”.
Jag tänker att jag vill vara som ett berg i havet när det stormar. Jag kan inte ta bort sorg och ångest men jag kan vara hos dig en stund så det känns lite mer uthärdligt. Stormarna lägger sig emellanåt. Där och då kommer minnena , tankarna, insikterna vad som varit och är viktigast i livet. Jag är så tacksam för alla fina samtal jag fått vara delaktig i, minnen som delats, att få se kärleken och omsorgen i rummet. I allt det hemska blir allt det fina så tydligt. Ett tänt ljus, en hand att hålla i, kroppsspråket och uttrycken mellan de närvarande - du är värdefull för mig. Här och nu stannar tiden, sammanfattas , intensifiseras, glider mellan då och nu , en stund i taget, ett andetag till i taget. “Jag kommer tillbaka om en stund, ring om du känner att jag behövs tidigare”.
Åsa Carlsson
Specialistsjuksköterska
LÄS MER:Låt oss snusa!
LÄS MER:Vilket firande det blev!